ProZ.com translation contests »
Bon voyage: "Stories about travel" » English to Swedish » Entry #27773


Source text in English

Translation #27773

The moment when, 50 years ago, Neil Armstrong planted his foot on the surface of the Moon inspired awe, pride and wonder around the world. This newspaper argued that “man, from this day on, can go wheresoever in the universe his mind wills and his ingenuity contrives…to the planets, sooner rather than later, man is now certain to go.” But no. The Moon landing was an aberration, a goal achieved not as an end in itself but as a means of signalling America’s extraordinary capabilities. That point, once made, required no remaking. Only 571 people have been into orbit; and since 1972 no one has ventured much farther into space than Des Moines is from Chicago.

The next 50 years will look very different. Falling costs, new technologies, Chinese and Indian ambitions, and a new generation of entrepreneurs promise a bold era of space development. It will almost certainly involve tourism for the rich and better communications networks for all; in the long run it might involve mineral exploitation and even mass transportation. Space will become ever more like an extension of Earth—an arena for firms and private individuals, not just governments. But for this promise to be fulfilled the world needs to create a system of laws to govern the heavens—both in peacetime and, should it come to that, in war.

The development of space thus far has been focused on facilitating activity down below—mainly satellite communications for broadcasting and navigation. Now two things are changing. First, geopolitics is stoking a new push to send humans beyond the shallows of low-Earth orbit. China plans to land people on the Moon by 2035. President Donald Trump’s administration wants Americans to be back there by 2024. Falling costs make this showing off more affordable than before. Apollo cost hundreds of billions of dollars (in today’s money). Now tens of billions are the ticket price.

[ … ]

It is a mistake to promote space as a romanticised Wild West, an anarchic frontier where humanity can throw off its fetters and rediscover its destiny. For space to fulfil its promise governance is required. At a time when the world cannot agree on rules for the terrestrial trade of steel bars and soybeans that may seem like a big ask. But without it the potential of all that lies beyond Earth will at best wait another 50 years to be fulfilled. At worst space could add to Earth’s problems.
Ögonblicket då Neil Armstrong klev ned på månytan inträffade för 50 år sedan och ingav världen en känsla av vördnad, stolthet och förundran. Den här tidningen hävdade följande: ”Från och med i dag kan människor resa till alla platser i universum som de kan önska sig och ha uppfattningsförmåga om! Det är nu alldeles säkert att människor fortare än kvickt kommer att resa till planeterna.” Men ack nej. Månlandningen var ett undantag och ett uppnått mål, inte ett självändamål, utan ett sätt att framhäva vilken extraordinär kapacitet Amerika besitter. Den poängen behövde inte upprepas efter att den kammats hem. Endast 571 personer har befunnit sig i omloppsbana och sedan 1972 har ingen heller färdats i rymden någon längre sträcka än den mellan Des Moines och Chicago.

Nästkommande 50 år kommer att se helt annorlunda ut. Minskande kostnader, nya teknologier, Kinas och Indiens ambitioner och en ny generation entreprenörer ingjuter hopp om en dristig tidsepok inom rymdutvecklingen. Den kommer med största sannolikhet att inkludera turism för de rika och bättre kommunikationsnätverk för alla. På lång sikt kan den inbegripa mineralutvinning och till och med masstransporter. I framtiden kommer rymden för alltid att bli mer som en förlängd del av jorden – en estrad för företag och privatpersoner och inte bara för regeringar. Dock finns ett aber i fråga om att uppfylla förväntningarna. Världen behöver skapa en uppsättning lagar som styr över himlavalvet – både i fredstid och, om så blir fallet, även vid ofred.

Utvecklingen inom rymdområdet har än så länge haft fokus på att underlätta aktiviteter som sker under dess sfär – huvudsakligen den kommunikation som satellitsändning och satellitnavigering innebär. Två saker håller på att förändras. Till att börja med finns det inom geopolitiken en ny glöd för att nytända föresatsen att skicka människor längre bort än den ytliga låga banan runt jorden. Kina har planer på bemannade månlandningar 2035. President Donald Trumps förvaltning vill se amerikaner tillbaka på plats 2024. Minskande kostnader gör en sådan uppvisning mer ekonomiskt genomförbar än tidigare. Kostnaden för Apollo uppgick till hundratals miljarder dollar (i nutida penningvärde). Nutidens prislapp ligger på tiotals miljarder.

[ … ]

Det är ett misstag att framställa rymden som ett romantiserat vilda västern, ett anarkistiskt gränsland där mänskligheten kan slå sig fri från sina bojor och återupptäcka sin levnad. För att rymden ska kunna uppfylla de förväntningar den ger upphov till krävs regim. I en tid då världen inte kan komma överens om reglerna för hur den jordiska handeln med stålbalkar och sojabönor ska hanteras kan det tyckas vara att begära mycket. Likväl kan utsikterna för allt som finns bortom jorden, i avsaknad av detta, i bästa fall bli till verklighet om 50 år. I sämsta fall lägger rymden sten på börda för problemen på jorden.


Discuss this entry