A new ProZ.com translation contests interface is currently in development, and a preview contest is underway. Click here to visit the new interface »

Previous ProZ.com translation contests

German » Swedish - 3 finalists


"Bunte Ware" aus SPIEGEL Nr. 27/1994, Seite 172. 366 words
Es war, als hätten sich die Chronisten des weißen Sports gemeinschaftlich verschworen. Seit Monaten bemängelten sie die Austauschbarkeit der Gesichter, das Einerlei des aufgeblähten Terminkalenders, die Reizarmut der Kraftspielerei und den Verschleiß der Kinderstars. Besorgt fragte das US-Blatt Sports Illustrated: "Stirbt Tennis?"

Nicht in Wimbledon. Wie eine Frischzellenkur verhalfen die zwei Wochen im All England Lawn Tennis & Croquet Club der müden Tennisszene wieder zu Vitalität und Schlagzeilen. Auf dem acht Millimeter kurz geschorenen, von werbefreien Banden umrahmten Grün wird eine Tenniswelt präsentiert, in der die Zeit stehengeblieben scheint.

Die ehrwürdige Traditionsveranstaltung im Londoner Südwesten bietet eine perfekte Unterhaltungsshow: Hier wird nicht einfach aufgeschlagen, hier wird Tennis inszeniert. Die Zuschauer, weiß Wimbledon-Held Boris Becker, "wollen nicht nur eine gute Vorhand, sondern eine Aufführung sehen".

Während die zahllosen Turniere von Tokio bis Indian Wells dröge Beliebigkeit ausstrahlen, wirkt der artige Knicks einer Martina Navratilova vor der königlichen Loge wie ein einzigartiges, unverwechselbares Ritual. Und wenn die Organisatoren an jedem Morgen in fast religiöser Feierlichkeit die Namen der Prominenten in der "Royal Box" verkünden, ist dieses Schauspiel nicht nur ein höflicher Tribut an die Herzogin von Kent oder den Grafen von Harewood, sondern auch ein geschicktes Marketinginstrument.

Nirgendwo ist ein sportlicher Langweiler so leicht in einen Knüller zu wenden wie in Wimbledon. So nahmen die Engländer das sensationelle Ausscheiden von Steffi Graf nur beiläufig hin. In deren Bezwingerin, Lori McNeil, 30, fanden sie rasch den Stoff für rührselige Heldengeschichten: Der Vater der dunkelhäutigen Amerikanerin, ein ehemaliger Footballprofi, hatte sich umgebracht. Als sich Lori McNeil nun bis ins Halbfinale vorkämpfte, feierten die Zeitungen sie als "Vorzeigemodell" (Daily Telegraph) einer frustrierten Generation, die Sport zur Flucht aus dem Ghetto nutzt.

Auch Michael Stichs Debakel in der ersten Runde war schon am selben Tag vergessen. London sprach nur noch über den Körper von Andre Agassi. Der langmähnige Amerikaner hatte nach dem Spiel das verschwitzte Sporthemd ausgezogen und ins Publikum geworfen. Teenager kreischten, Fotografen jagten meterweise Zelluloid durch, als Agassi seine teilrasierte Brust entblößte.

Agassis Haare, McNeils Leidensweg, Beckers Baby oder Navratilovas Freundinnen: England malt ein eigenes Bild vom Tennisspektakel. Geschichten und Gestalten, Skandale und Skurrilitäten werden zu einem Gesamtkunstwerk gemixt, bei dem das Serve and Volley nur noch am Rande interessiert.







Entry #1 - Points: 40 - WINNER!
Det var som om alla tenniskrönikörerna hade sammansvurit sig. Sedan månader tillbaka kritiserade de de anonyma spelarna, det enformiga uppblåsta tävlingsprogrammet, det tröstlösa kraftmätandet och utnyttjandet av barnstjärnorna. Den amerikanska tidskriften "Sports Illustrated" uttryckte sin oro så här:"Dör tennisen?"

Inte i Wimbledon i alla fall! Två veckor på All England Lawn Tennis & Crouquet Club verkade som en riktig föryngringskur för den trötta tenniscirkusen som på nytt blev vital och föremål för feta rubriker.På det åtta millimeter höga gräset på den reklamfria centercourten presenteras en tennisvärld där tiden verkat stå stilla.

Den ärevördiga traditionsturneringen i sydvästra London bjuder på perfekt underhållningsshow: Här blir inte bara servat, här är tennis teater. Wimbledonhjälten Boris Becker ser det så här:"Publiken kommer inte för att se en perfekt forehand utan för att se en show".

Medan de oräkneliga turneringarna från Tokyo till Indian Wells utstrålar bedövande likgiltighet, verkar den artiga knixen från en Martina Navratilova framför den kungliga logen som en unik, omisskännlig ritual. Och varje morgon när organisatörerna med ett nästan kyrkligt allvar presenterar gästerna i "Royal Box", är detta skådespel inte bara en hövlig gest mot hertiginnan av Kent eller greven av Harewood, utan också ett smart reklamdrag.

Ingen annanstans kan ett långtråkigt sportevenemang så snabbt förvandlas i en jättesucce som i Wimbledon. Så noterade engelsmännen bara i förbigående att Steffi Graf blev utslagen. Hennes överman, Lori McNeal, 30, blev genast tårdrypande omskriven. Den mörkhyade amerikanskans pappa, som varit proffs i amerikansk football, hade begått självmord och när Lori McNeal nu kämpade sig fram till en semifinalplats, blev hon firad som ett "föredöme "(Daily Telegraph) för en frusterad generation som ser idrotten som en väg ut ur slummen.

Även Michael Stichs misslyckande i första omgången glömdes genast bort. Hela London pratade bara om Andre Agassis kropp. Den hårfagre amerikanen hade direkt efter matchen tagit av sig sin svettiga tröja och kastat upp den till publiken. Tonåringarna tjöt och fotograferna slösade metervis med film när Agassi blottade sin halvrakade bringa.

Agassis hår, McNeils svåra uppväxt, Beckers baby eller Navratilovas väninnor: England målar upp sin egen vy av tennisspektaklet. Anekdoter och fenomen, skandaler och absurditeter blandas samman till ett fullödigt konstverk där bara ramverket består av serve och volley.




Entry #2 - Points: 8
Det verkade som om krönikörerna för den vita sporten hade sammansvärjt sig. Sedan flera månader anmärkte de på att det hela tiden var nya ansikten på banan, de enahanda och uppförstorade terminkalendrarna, kraftspelets brist på tjusning och de slitna barnstjärnorna. Bekymrat frågade sig USA-tidningen "Sports Illustrated: ”Är tennis på utdöende?"

Inte i Wimbledon. All England Lawn Tennis & Croqet Club drog under de två veckorna in som en frisk fläkt och gav den trötta tennisscenen ny livskraft och sörjde för förstasidesstoff. På den åtta millimeter kortklippta gräsytan inramad av reklamfria band presenteras en tennisvärld, där tiden ser ut att stå still.

Det ärevördiga sportevenemanget i sydvästra London erbjuder en perfekt underhållningsshow: Här rör det sig inte bara om servrar, här iscensätts tennis. Enligt Wimbledon-mästaren Boris Becker vill åskådarna ”inte bara se en god forehand, de vill se en god match”.

Samtidigt som de oräkneliga turneringarna från Tokyo till Indian Wells utstrålar en alldaglig popularitet, är Martina Navratilovas artiga nigning inför kungalogen en enastående och typisk ritual. Och när organisatorerna varje morgon med närapå religiös högtidlighet kungör kändisarnas namn i kungalogen är detta skådespel inte enbart en artig hyllning av hertiginnan av Kent eller greven av Harewood, utan även ett skickligt marknadsföringstrick.

Ingen annanstans kan en sportlig torrboll förvandlas till en hit som i Wimbledon. Engelsmännen noterade enbart i föregående att Steffi Graf sensationellt blivit utslagen. I besegraren, Lori McNeil, 30, hittade de å andra sidan snabbt underlag för en sentimental hjältehistoria: Pappan till den mörkhåriga amerikanskan, ett tidigare fotbollsproffs, hade begått självmord. När Lori Mitchell nu kämpade sig igenom till halvfinal firade tidningarna henne som ”förebild” (Daily Telegraph) för en frustrerad generation som utnyttjar sporten för att fly ur gettot.

Även Michael Stichs sammanbrott under första set var redan nästa dag ett minne blott. London talade nu bara om André Agassis kropp. Den långhårige amerikanen hade efter matchen tagit av sig den nersvettade sporttröjan och kastat till publiken. Tonåringarna skrek. Fotografer jagade genom flera meter celluloid, när Agassi blottade sitt till del rakade bröst.

Agassis hår, McNeills’ plågsamma väg, Beckers baby eller Navratilovas väninnor: England gör sig en egen bild av tennisspektaklet. Historier och personer, skandaler och oanständigheter blandas till ett helhetskonstverk, där serve och volley bara är av marginellt intresse.



Entry #3 - Points: 3
Det var som om de kroniskt beroende av den "vita sporten" hade gaddat ihop sig. Sedan månader tillbaka klandrade de det dunkla i deras ansikten och tänkte bara idolkalendrarnas bilder, tuffhet hos spelarna och på deras barnstjärnor. Oroat frågade sig "Sports Illustrated" i USA om "tennisdöden var ett faktum?"

Inte i Wimbledon. Varannan vecka genomgick den trötta tennisscenen "All England Lawn Tennis & Crocketklubb" en välgörande kur för journalisterna. Den 8 mm kortklippta gräsmattan inramad av reklamfria plastband utgör fortfarande tennisvärldens sanna bild av idag.

Det traditionsfyllda området i södra London bjuder på perfekt underhållning: Här spelas inte bara tennis, här regisseras tennis.
Publiken, enligt Wimbledonhjälten Boris Becker, "vill inte bara se en bra forehand utan även se en bra föreställning."

Under tiden som otaliga tuneringar från Tokyo till Indiana Wells utstrålar sin tunga glans, verkar de snygga inbrytningar som Martina Navratilova gör framför den kungliga logen vara en egenartad, ständig ritual. När organisatörerna varje morgon med nästa religiös fröjd förkunnar namnen på de prominenta gästerna i "kungaboxen", är detta skådespel inte bara en hövlig hyllning till hertiginnan av Kent eller greven av Harewood utan också ett skickligt spelat musikinstrument i reklamens tjänst.

Ingenstans är den idrottsliga tristessen så lätt att knyckla ihop till en
papperstuss som här. Därför nämner också engelsmännen bara i exceptionella fall Steffi Graf som i förbigående. I hennes motståndare Lori McNeil, 30, fann man snart stoff för en rörande hjältehistoria: Fadern till den mörkhåriga amerikanskan, ett f d fotbollsproffs, hade tagit livet av sig. Eftersom Lori McNeil hade kommit ända till semifinalen, skrev tidningarna att hon var en "förebild" (Daily Telegraph) för en frusterad generation, som använder sport,
som en flykt ur ghettot.

Även Michael Stichs ståhej i första omgången var redan samma dag glömt. London talade ännu om Andre Agassis kropp. Den långhårige amerikanen hade efter matchen dragit av sig den genomsvettiga tröjan och kastat ut den i publiken. Tonåringana vrålade och fotograferna sprang rakt igenom att avspärrningarna eftersom Agassi visade upp sitt delvis rakade bröst.

Agassis hårväxt, McNeils lidanden, Beckers baby eller Navrotiloavs vänninor: England målar upp en bild av tennisspektaklets historier, gestalter, skandaler och absurditeter, vilka mixas ihop till ett gemensamt konstverk där serven och volleyen bara blir en anmärkning i kanten.



« return to the contest overview



Translation contests
A fun way to take a break from your normal routine and test - and hone - your skills with colleagues.